MODE, HANTVERK OCH TRADITIONER

Varumärket Jess of Sweden grundades av Jessica Lorin.
Med hjälp av hantverkstraditioner skapar vi unika produkter för våra kunder.
Det som från början var en hobby har nu växt till en verksamhet med försäljning i en rad olika länder.

Jess of Sweden skapades av Jessica Lorin. Hon har hållt på med tenntrådsbroderi sedan år 2005. År 2013 startade Jessica enskild firma, Jessicas tenntrådsbroderi.

Under varumärket Jess of Sweden finns hennes alster till salu på flera ställen; butiker, privatförsäljning, facebook och på denna hemsida. Jess of Sweden har valt att fokusera på tillverkning av armband, halsband, hårspännen, diadem, örhängen och glasögonsnoddar.

HISTORIK KRING TEKNIKEN

Spunnen tråd av guld-, silver- och brons har funnits redan under vikingatiden till att smycka sina ägodelar med. I Hågahögarna utanför Uppsala har man funnit fragment av spunnen guldtråd som är ca 3000 år gamla.

Att använda tenntråd kom däremot senare. Det äldsta fyndet hittills har gjorts vid sjön Furen i småland. Det tros vara från någon gång under 1000-talet. Även i Gråträsk i Norrbotten har man funnit gammal tenntråd som också den är från 1000-talet.

 

Tenntrådsbroderiet har varit utbredd bland samerna sedan 1600-talet. Under 1800-talet försvann tenntrådsbroderiet nästan helt. Det berodde troligen på att tennet (och även silverföremål) under en tid fördömdes av den laestadianska väckelsen som drog fram. En rättstrogen skulle inte smycka sig med ”prål och bjäfs”.

 

Idéen till att spinna tenntråd fick förmodligen samerna då de handlade med nordborna. Det gjorde de främst med norrmännen. Det vanligaste var att man använde silvertråd. Samerna började använda tenn, eftersom det gick lättare att bearbeta och var något billigare, ett så kallat ”fattigmanssilver”.

 

De tillverkade tråden genom att först klyva en björk- eller alkvist mitt itu och sedan ta bort märgen. Därefter band man ihop kvisten igen med snören, i hålet hällde man sedan en blandning av smält tenn och bly som fick stelna. De tennstavar man fick fram pressades genom mindre hål som man borrat i renhornsskivor.

 

När tråden blivit tillräckligt tunn spann man den runt en rensena. Efter det var tråden klar och kunde sys fast i vackra mönster. Tennslöjden försvann så småningom även från de sydsamiska områdena. Vid 1800-1900 sekelskiftet fanns det knappt någon som ägnade sig åt tenntrådsbroderier.

 

1905 fann Andreas Wilks i Dikanäs sin mors gamla tenntrådsverktyg och började experimentera. Till slut lyckades han både dra och spinna tenntråd. Han gjorde det inte på det gamla sättet. Istället för att spinna tråden runt en sena, spann han den runt en björntråd. Han förenklade också själva spinnandet genom att byta ut den gamla ”vridaren” mot en typ av slända som samerna brukade använda till att spinna ullgarn med.

 

Andras Wilks höll ett 30-tal kurser i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Härjedalen. På så sätt räddade han en utdöende konstart.
Källa: Tenntrådsbroderier av Mona Callenberg